Morgonstund har guld i mun, så säger man ju. Är det så då? Ja, för mig är det så, jag tänker aldrig så klart som på morgonen, ser aldrig så ljust på livet, på framtiden, på dagen som jag gör på morgonen. Innan staden vaknat, innan pulsen gått upp och innan stressen och alla måsten smugit sig på.

Igår morse satt jag och tänkte, jag tänkte på hur fruktansvärt tröttsamt det är att alltid försöka vara omtyckt. Hur ledsen jag blir när jag hela tiden säger till mig själv att jag inte är tillräckligt bra, inte räcker till och inte kan. Vafan är det för jävla skit? Varför gör man så? Jag kände bara att det får fan vara nog nu. Om inte jag står upp för mig, vem ska göra det då? Och jag har mina vänner, mina vackra, underbara, fantastiska vänner. Som har funnits där alltid. Sen många år tillbaka. Så vad spelar det då för roll om det finns dom som inte tycker om mig, inte kan se och uppskatta den jag är. Som tycker det är obehagligt med såna som inte kan hålla käften, såna som inte bara kan se på occh såna som kanske inte bara vill sitta fint och nicka och hålla med jämt. Såna som tycker om att provocera, diskutera, högljutt, allvarligt, djupt. Såna som mig.

Jag är nog en ganska tungsint människa, men en gång sa en person en sak till mig som jag aldrig kunnat glömma. Människor är motpoler, finns det ena som måste också det andra finnas. Är man väldigt djupsinnig så är man också väldigt lättsinnig. Känner man mycket hat, kan man också känna mycket kärlek.

Och jag känner, herre min ge, vad jag känner. Alltid för mycket. Alltid upp och ner. Men jag känner, vilket betyder att jag lever. Så var inte rädda för känslor, omfamna dom, dansa med dom, ta hand om dom och skydda dom. För dina känslor är bara dina känslor, det är en utav dom få sakerna som ingen någonsin kan ta ifrån dig. Så känn. Känn för allt du är värd! 

Så, mitt första blogginlägg. Eller? Det är egentligen inte sant, då jag 2010 tydligen hade en blogg som jag tyckte var rolig i några veckor. Kanske blir det så igen, kanske inte. Så varför startar jag den här bloggen då? I första hand för att vara moraliskt stöd till min fantastiska vän Anna som precis börjat blogga, hennes blogg hittar ni här tidningenland.se/category/bloggar/annasfarm/ Så jag lovade att börja göra det jag med.

I andra hand för att jag har mycket i mig. Mycket tankar, mycket känslor, mycket som behöver komma ut. Behöver utrymme någonstans. Kanske är det här ett bra sätt, kanske inte, det visar sig.

Jag gör det här helt utan förbehåll, utan löften. Jag skriver om det jag vill, när jag vill. Jag kommer skriva om det djupa, det fula, det fantastiska och det vackra och allt mitt emellan. Det kommer stundtals bli rörigt, precis som jag. Och stundtals klarsynt. Men hey, thats life, right?!